Pengar

Fick a-kassan idag. Ljuva dag. Hungrig som den begav jag mig genast till ICA och handlade. Varannan torsdag är det en stor dag, jag kan gå på ICA utan att ha beslutsångest och fundera på om mjölk eller krossade tomater är det mest nödvändiga just nu. Lyxade till och med till det med en liten julstjärna och en bit Port Salut. Nu är kylskåpet om inte fullt så åtminstone hyfsat välfyllt. Den ständiga ångesten över pengar som aldrig räcker har tillfälligt mildrats.

Jag har inte valt att bli arbetslös och tvingas leva på marginalen. Jag grät så tårarna sprutade när jag fick beskedet. Jag blev helt tom inuti bedövad ett hjärta av sten. Det var helt overkligt och sjukt att behöva gå på AF och anmäla sig. När jag satt där på Af tittade jag mot bajsbruna huset som fortfarande stod där, mittemot det förnedrande AF, det bajsbruna huset där mina fd kollegor fortfarande jobbade. Men inte jag. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont.

Att ständigt läsa och höra om moderaternas arbetslinje blir till ett hån. Att höra hur lata och bortskämda vi arbetslösa eller sjukskrivna är och att vi ska straffas till jobb genom högre krav och sänkta ersättningar är så totalt verklighetsfrämmande. Att inte ha ett jobb eller att vara sjuk är den största skammen. Det är en mycket sjuk regering vi har. Nu är det finanskris och arbetsmarknaden blir allt tuffare, fler blir arbetslösa. Fler människor som sitter tomma och oroliga. Det enda positiva är kanske att arbetslösheten uppmärksammas på ett annorlunda vis i media nu när det kris. De arbetslösa som grupp blir till hederliga arbetare som mist sitt jobb på grund av skeenden dom inte kunnat påverka. Inte en grupp lata arbetskygga typer som ska jagas med brännjärnet i högsta hugg. Det är bra, det är närmare sanningen. De människor som verkligen är arbetskygga kommer inte samhället åt genom generella försämringar i trygghetssystemet.