Att bli gammal

Det är inte lätt att ha gamla föräldrar. Det suger. Folk i min ålder har oftast inte hunnit till det kapitlet i livet än, känns som jag borde vara minst tio år äldre egentligen. Vad gör man som barn när föräldrarna börjar bli för gamla för att ta hand om hus, köra bil och allt sånt men inte inser att livet hur hemskt det än är sjunger på sista versen? Kommer man bli likadan själv, köra på i invanda spår och inte inse att det är dags att planera för den sista delen av livet så att den blir så bra som möjligt? Kommer man ha svårt för alla "nymodigheter" i samhället och envisas med att använda det uråldriga internetbanken och hävda att mp3-spelaren var guds gåva till folket trots att det finns mycket bättre och bekvämare nya grejer att använda? Är det automatiskt att man håller fast vid det gamla och invanda eller kan man utvecklas och följa med in i det sista? Är det möjligt att inse att synen är för dålig för bilkörning och att timer på spisen är en bra idé och ända känna sig som en fullvärdig människa? Fan det måste suga att bli gammal , tur att jag inte kommer lämna några anhöriga efter mig som måste oroa sig och försöka hjälpa en envis gamling, bättre då att hamna på fattighuset och låta uttråkad och bitter avlönad personal/alt robotar se till att man äter varje dag och duschar en gång i veckan eller hur nu äldreomsorgen kommer bli när det är dags för min generation att sjunga sista versen. Det blir inte roligt tror jag men vi ska alla den vägen vandra, ett år i taget.

Snart jul

Julen är väl egentligen rätt trevlig men den är dyr. Bara resor kors och tvärs över landet,mat, dryck, julpynt, julkort, frisörbesök och festkläder.. Hur mycket lägger en genomsnittlig svensk på julen förutom alla julklappar? Läste nånstans att norrlänningar lägger mest pengar på julfirandet men jag tycker att stockholmare borde vara de som shoppar mest de har väl störst utbud.

Själv firar jag julen i minimal stil, det har nog för det mesta bara varit närmast sörjande. Några jular har det varit hela stora tjocka släkten och ett julfirande som kan få vilken husmor som helst att bryta ihop. Tur man var lite yngre då och inte riktigt fattade vilket jobb det innebär att fira en klassisk storstilad jul.

Undrar om julhandeln kommer att slå nya rekord i år trots finanskrisen? Jag tror det, pengar finns det alltid att handla för även om det inte jämt fördelat. Och de som inte har lånar i jakten på att hålla ytan skinande och lyckligt skimrande.

Pengar

Fick a-kassan idag. Ljuva dag. Hungrig som den begav jag mig genast till ICA och handlade. Varannan torsdag är det en stor dag, jag kan gå på ICA utan att ha beslutsångest och fundera på om mjölk eller krossade tomater är det mest nödvändiga just nu. Lyxade till och med till det med en liten julstjärna och en bit Port Salut. Nu är kylskåpet om inte fullt så åtminstone hyfsat välfyllt. Den ständiga ångesten över pengar som aldrig räcker har tillfälligt mildrats.

Jag har inte valt att bli arbetslös och tvingas leva på marginalen. Jag grät så tårarna sprutade när jag fick beskedet. Jag blev helt tom inuti bedövad ett hjärta av sten. Det var helt overkligt och sjukt att behöva gå på AF och anmäla sig. När jag satt där på Af tittade jag mot bajsbruna huset som fortfarande stod där, mittemot det förnedrande AF, det bajsbruna huset där mina fd kollegor fortfarande jobbade. Men inte jag. Det gjorde ont. Fruktansvärt ont.

Att ständigt läsa och höra om moderaternas arbetslinje blir till ett hån. Att höra hur lata och bortskämda vi arbetslösa eller sjukskrivna är och att vi ska straffas till jobb genom högre krav och sänkta ersättningar är så totalt verklighetsfrämmande. Att inte ha ett jobb eller att vara sjuk är den största skammen. Det är en mycket sjuk regering vi har. Nu är det finanskris och arbetsmarknaden blir allt tuffare, fler blir arbetslösa. Fler människor som sitter tomma och oroliga. Det enda positiva är kanske att arbetslösheten uppmärksammas på ett annorlunda vis i media nu när det kris. De arbetslösa som grupp blir till hederliga arbetare som mist sitt jobb på grund av skeenden dom inte kunnat påverka. Inte en grupp lata arbetskygga typer som ska jagas med brännjärnet i högsta hugg. Det är bra, det är närmare sanningen. De människor som verkligen är arbetskygga kommer inte samhället åt genom generella försämringar i trygghetssystemet.

Tack-men nej tack

Efter att ha varit på några intervjuer under hösten finns det något som faktiskt förvånar mig. Arbetsgivarna är verkligen helt usla på att lämna besked när man inte fått jobbet. Dessa chefer som dagligen tar svåra beslut gällande barn och familjers framtid kan inte ens kosta på sig att höra av sig till en som varit på intervju. Ofta blir det helt tyst varken ett mejl eller ett standardpapper "tjänsten är tillsatt av annan sökande" dyker upp i brevlådorna. Ett telefonsamtal verkar vara alldeles för mycket begärt. Jo när man ringer upp och frågar svarar de lite surmulet på vem och varför just den har fått jobbet, men ska inte cheferna informera de sökande på ren rutin?
Dom lovar naturligtvis vitt och brett att höra av sig inom en snar framtid. "Vi vill tillsätta tjänsten så fort som möjligt så vi hör av oss inom, ja senast, två veckor" är också en vanlig kommentar. Tänk om jag behandlade mina klienter så illa. Sket i att höra av mig när jag hade ett negativt besked att lämna. Så gör man inte. I andra branscher jag jobbat i har det varit självklart att meddela så fort som möjligt till alla som varit på intervju och det per telefon. Men i denna fina bransch verkar inte ens vanligt vett och etikett gälla. Förstår de inte hur mycket det betyder för en människa som söker jobb att få komma på intervju?

Bostad-var då?

En grej med detta att vara mellan två jobb är att det är lite svårt att veta var jag ska bo. Just nu bor jag i andra hand. Kontraktet går ut sista januari. Innan dess måste jag ha skaffat ett nytt jobb så jag slipper flytta igen med bara nån månads mellenrum. Jag har redan flyttat så många gånger att jag börjar bli-ja skitless på det. Att flytta omkring jämt och ständigt kostar massor av pengar som jag inte har. Flyttbilar alternativt släp ska hyras, möbler måste magasineras i väntan på inflyttning, bensinkostnader, abbonnemangskostnader, adressändring och annat skit. För att inte tala om flyttstädning och bostadsletande. Och sen de sedvanliga besöken av Radiotjänst och Hyresgästföreningen på den nya adressen. Ja, jag betalar tv-avgiften ja jag är medlem i Region Nord, Syd, Mitt eller nåt sånt, minns inte vilket för tillfället. Och all post man får, bekräftelser hit och dit, erbjudande hit och dit. Nåväl kaffet och bullarna från ICA är ju bra flytterbjudanden. Och information från nya hyresvärden och sluträkning på elen och en massa annat jobbigt. Nytt jobb innebär naturligtvis också tusen nya pensionsval , kontonnr som ska lämnas hit och dit ev ny fackförening och därmed nya försäkringsval. Första veckorna går åt att organisera papper mer än att pynta lägenheten. Nåväl heminredning är ändå inte min grej. Men tänk så enkelt med ett fast jobb på en plats där man vill bo och en bostad som man själv valt och känner sig nöjd med.

Skitless

Ja det är just vad jag är. Mest av allt är jag less på att vara en ambitiös högutbildad flyttbar flexibel samarbetsvillig smart humoristisk intresserad engagerad empatisk arbetsvillig tjej med relevant yrkeserfarenhet utan jobb. Jag är absolut skitless på att skicka mitt välskrivna cv till alla delar av Sverige, resa kors och tvärs över halva jävla landet för att gå på en anställningsintervju som resulterar i att det första de superstressade cheferna, personalvetarna och fackföreträdarna kläcker ur sig är "vi har tre interna sökande som naturligtvis går i första hand men ev är vi intresserade av en vikarie i framtiden så vi ville gärna träffa dig". Eller en annan höjdarkommentar som en chef kläckte ur sig " Du har kommit långt. Det var jättemånga sökande och du är en av de som kom på intervju, det är bra jobbat". Men hallå. Jag bryr mig inte om de var tio eller femhundra som sökte tjänsten. Det enda som spelar nån roll är att jag får jobb. Jag har rest hela dagen, ordnat privatlivet så att jag kan vara borta, sökt reseersättning, valt kläder och smink med omsorg och läst in mig på min ev nya bostadsort och nya arbetsplats. Det hopp, förväntningarna och glädje jag känt över att kanske är det min tur nu att äntligen få göra det jag vill grusas direkt jag kommer in i sammanträdesrummet och får höra att de har interna sökande och mest träffar mig för skojs skull. För mig är jobbsökandet blodigt allvar. Och med tanke på den bransch jag söker jobb i borde cheferna verkligen veta bättre för de har ett mycket stort ansvar för människor i en utsatt situation. Jag har inget emot att bli ratad av nån med mer erfarenhet än jag har. Att resa land och rike runt efter att ha talat i telefon med en chef som ger ett seriöst intryck och så gärna vill träffa mig angående tjänsten jag sökte för en månad sen för att sen höra hur de ändrat sig direkt jag kommit dit och luddar på om interna sökande och ev kortare vikariat är däremot inte kul. Är jag beredd att flytta femtielva mil för att jobba i två månader med start helst imorgon. Eh nä, jag är inte gjord av pengar och även en arbetslös borde ha nån rättighet att planera sitt liv. Det kostar att flytta och de arbetsgivare jag träffar är inte direkt beredda att lägga ut för extra boende och omkostnader. Jag är beredd att göra mycket för att få ett jobb inom det yrke jag tidigare jobbat med och trivts med, men jag kan inte flytta över halva landet för ett par månaders jobb. Ett halvår är okej men inte två-tre månader.